Ärleflugsnapparen plockar också fästingar ifrån betande boskap som kor och grisar.
Ärleflugsnapparen är inte närbesläktad med var sig ärlorna eller flugsnapparna utan tillhör släktet Rhipidura.
Ärleflugsnapparna bildar oftast par för livet.
De höll också ärleflugsnapparen för den mest intelligenta av alla djuren.
Ärleflugsnapparen förekommer i aboriginernas folklore.
Studien från Madang indikerar att den ger sina boungar större byten.
Ärleflugsnapparen förekommer över ett mycket stort område.
Den kan även lägga sitt bo på ett tak.
Den har också en mycket stor population och studier indikerar att populationstrenden är ökande.
På Nya Guinea bebor den hyggen och gräsmarker, men även öppna skogsområden och mangrove.
Den vaggar på stjärten horisontellt när den födosöker på marken.
Hur som helst är ödlor ett ovanligt byte och utgör bara 1–3% av ärleflugsnapparens totala diet.
Den uppträder ibland på Tasmanien, och mer sällan på Lord Howeön.
Ärleflugsnapparen beskrevs taxonomiskt första gången 1801 av ornitologen John Latham som Turdus leucophrys.
Ärleflugsnapparen är den största arten bland solfjäderstjärtarna och en adult individ av nominatformen mäter 19 till 21,5 cm och väger 17–24 gram.
Kalamfolket (på Nya Guineas högland) kallar den för Konmayd, och betraktade den som en god fågel.
Artens anpassningsförmåga och mångsidiga diet har förmodligen hjälpt till i dess anpassning till stadsmiljöer.
Den uppträder främst ensam eller i par men kan förekomma i mindre flockar.
Arten är mycket revirhävdande och kan vara ganska orädd när den försvarar sitt revir.
