Stockholms malmar (Norrmalm och Södermalm) var vid 1620-talet ingen obebyggd barmark, utan här hade staden växt fritt.
I Stockholm byggdes under åren 1917-24 cirka 2 500 nödbostäder eller bostäder för "husvilla".
I Stockholms stad tar processen för ett normalt planförfarande cirka 18 månader och för ett enkelt planförfarande cirka 6 månader.
Programmet Det framtida Stockholm gick på remiss och 1952 kom den tryckta utredningen Generalplan för Stockholm.
Stockholm växte och behövde ny byggmark för bostäder.
Albert Lindhagen hade det övergripande perspektivet och under honom skapades en första generalplan för Stockholm, Lindhagenplanen, för Stockholms malmar och Kungsholmen.
Stockholms tidigaste stadskärna är tydligt framväxt efter geografiska och praktiska förutsättningar, utan någon helhetsplan.
Hela stadsplaneringen med Nedre Norrmalm blev en uppgift för Stockholms stadsbyggnadskontor och deras arkitekter och ingenjörer.
En förgrundsgestalt inom stadsplaneringen av Stockholms nya förstäder var arkitekt Thure Bergentz, medarbetare till Albert Lilienberg.
Ingen av de tre stora regleringarna av Stockholms stadsplan har genomförts helt, oftast för att omdaningen ställde sig för dyr.
På 1700-talet växte Stockholm i långsammare takt och man fortsatte i stort att bebygga staden enligt Flemings rymliga rutnät.
En förespråkare för detta ideal var Stockholms förste stadsplanedirektör Per Olof Hallman.
