Guldsiskan är inte hotad av mänsklig verksamhet, och är vanlig inom sitt utbredningsområde.
Som enda art inom underfamiljen Carduelinae ruggar guldsiskan två gånger om året.
Guldsiskan blir mattgul undertill och olivbrun ovan, med blekgult ansikte och haklapp.
Guldsiskan påträffas i bostadsområden över hela dess utbredningsområde.
Flyguppvisningarna inleds då hanen jagar honan, som flyger undan i zickzackartade mönster.
Guldsiskan beter sig inte aggressivt mot predatorer inom dess revir, utan dess enda reaktion är att utstöta ett varningsläte.
Guldsiskan är en liten fink, 11–13 centimeter lång, med ett vingspann på 19–22 centimeter.
Äggen ruvas av honan ensam, men hanen hämtar mat till henne under ruvningen.
När ungarna har blivit helt självständiga slutar de att göra detta rop.
Den hänger då ofta från fröställningar för att kunna nå fröna lättare.
Under bobygget beter sig hanen aggressivt mot andra hanar som inkräktar på hans revir och driver bort dem.
Detta trots det faktum att guldsiskan inte har några kända beteendeanpassningar mot häckningsparasiter.
Guldsiskan är sällskaplig utanför häckningssäsongen och återfinns då ofta i stora flockar, vanligen tillsammans med andra finkarter.
Honan reagerar på samma sätt gentemot andra honor.
Detta gynnar guldsiskan dels som kortflyttare och även genom att de öppna områden som blir följden: bättre gynnar tillväxten av de ogräs, som producerar guldsiskans huvudsakliga föda.
Modern matar sina ungar med uppstötta frön och insekter medan de växer.
