Trafiksignaler för cyklande prövades första gången i Stockholm i mitten av 1970-talet.
De första anläggningarna av denna typ hade en pneumatisk detektor infälld i gatan.
Stockholms stads trafikkontor sköter driftövervakningen, projekteringen och programmeringen av stadens trafiksignaler.
Den första anläggningen med fyrskensväxling installerades 1932 i korsningen Kungsgatan/Vasagatan.
Därifrån kom också materialet till Stockholms första röda och gröna gubbar.
Enligt Stockholms trafikkontor kommer man därför så småningom att sluta med grön blink.
Systemet med röd och grön gubbe kom från Västtyskland, där det var standard.
På hösten samma år installerades den andra anläggningen i korsningen Kungsgatan/Drottninggatan.
Systemet föreskrevs i en ny europaanpassad vägmärkesförordning 1979 och var fullt genomfört 1999.
Under 1970-talet började man även länka samman olika samordnade system.
Systemet kan minska fördröjningen för bussar med 10 till 20 sekunder per korsning.
Idén kom från England där det redan fanns fordonsstyrda trafiksignaler.
Erfarenheterna av signalrum blev mycket goda och fler placerades ut på staden, bland annat vid Riddarhustorget.
År 1937 blev det norm för hela landet och kallades “svenska signalväxlingssystemet”.
Högertrafikomläggningen den 3 september 1967 krävde även ombyggnad av Stockholms trafiksignalanläggningar.
Under mörkret visade en gaslykta rött respektive grönt ljus för “stop” eller “caution”.
